Framstegen

Sommaren är ju en period för återhämtning osv och det gäller väl även oss till viss del även om det är extremt påfrestande att ha barnen 24/7 med planering och mat. Vi har ju testat på campinglivet och det funkade bra förutom att barnen inte somnade förrän efter 22 och vi knappt kunde borsta tänderna men vad gör det?

Henry har blivit lite mer social och faktiskt börjat hälsa på vår granne Madde och le mot henne. Han har även initierat lek med deras yngsta son vilket är fantastiskt att se. Vi tror att han säger hej och vinkar men det är lite osäkert. Han har blivit ännu kinkigare med mat och vi måste söka specialkost på förskolan. Semester är ju svårt med Henry eftersom inget är strukturerat och dagarna ser inte likadana ut. Han är sällan speciellt anpassningsbar och vi måste alltid planera noga hur vi lägger upp saker och ting. Det bästa för honom var ändå att bo med grannarna i samma stuga i fjällen, han älskade det och var inte alls speciellt arg och gnällig! En jobbig grej är dock att han börjat blöda näsblod och det är FLODER. Och så vägrar han att bada i badkaret eller duscha efter att jag tvättade håret på honom sist. Så han är rätt skitig. Annars är han ju mästare på att sköta sig själv och bara hänga runt när vi är hemma. Han har klarat av när vi haft stora middagar här hemma och till och med suttit med vid bordet, det är rätt stort! Full tid på förskolan blir en utmaning för honom men jag tror att han behöver det för att utvecklas.

Ada har lärt sig rörelserna till flera sånger (tack youtube!) och även lärt sig att peka. Vi har liksom inte suttit och tragglat med henne som andra föräldrar gör och som vi försökte med Henry. Vi har blivit så vana vid att inte så respons att vi inte ens tänkt tanken på att ens försöka med henne men hon förstår nog mer än vi trott. Hon har även börjat kunna hantera lite bitar i maten och äta en del av vår mat. Det går i perioder, ibland äter hon superbra och ibland spottas samma mat ut och hon sätter allt i halsen. Fattar inte alls vad som avgör. Så för min del har jag fått äta pulvermos och korv när vi varit iväg eftersom hon kunnat äta det, är rätt trött på delikatessen! Annars är hon skitjobbig. Förlåt men så är det. Det börjar lätta men hon kräver oss hela tiden, både dag som natt. En av oss måste vara med henne hela tiden och helst hålla henne i handen och följa henne vilket inte funkar jämt. Hon blir helt skogstokig när vi inte kan hålla i henne eller inte kan fokusera på henne. Och jädrar vad hon skriker och tjuter för allt! Blir tokig på riktigt. Jag förstår ju såklart varför hon är så, hon ser ju illa och slår sig ofta men ibland blir det bara för mycket för psyket att lyssna på. Därav blir förskolan en räddning för oss även om det är lika delar dåligt samvete. Men samtidigt är hon min idol, hon är så ball och go. Trots att hon slår sig örti tusen gånger om dagen så ger hon inte upp utan kämpar vidare för att ta sig framåt. Och det lilla leendet och ljuden hon gör får en alltid glad!

Förresten ska Henry till tandläkaren i september. Jag har redan ångest.

Slut på semester

Idag var min sista semesterdag och imorgon börjar jag jobba igen. Ante är hemma en vecka till med barnen innan han börjar jobba och jag skolar in barnen (han skolade in Henry så jag får ta Ada). Som jag skrivit tidigare så har jag ångest inför hösten. Samtidigt som det ska bli vansinnigt skönt att få en paus från barnen dagtid och vara vuxna igen. Att slippa fixa frukost, lunch och mellanmål. Samtidigt gånger samvetet, att lämna dom till ”främlingar” 8 timmar om dagen efter att ha varit med oss 24/7. Vet att alla brottas med dessa känslor, vi är inte unika. Men vi får inte ihop det om vi ska fixa frukost hemma och lämna senare och ingen kan slut tidigare än 15. Vi gör som vi gjorde med Henry, testar oss fram och gör om ifall det inte funkar. Båda kan tänka sig att gå ner i tid så vi ska nog överleva. 

Jag har suttit och smitt planer i huvudet för att underlätta vardagen och få ihop allt hemma. Vi kommer att köpa mat online och få hemkört + att vi trots att vi är emot det politiskt att ta in städhjälp 1-2 gånger i månaden. Vi får ju bidrag för barnen och varför inte använda dessa pengar till att underlätta för oss i vardagen? Det tar emot att behöva hjälp (man vill ju alltid klara sig själv) men det ska bli så otroligt skönt att slippa bo äckligt. 

I morgon ska jag skriva mer om barnens utveckling under sommaren och om höstens planer för dom. 

Semester och ångest

Gissar att de flesta som läser här följer mig på insta så ni vet att vi är i Idre på semester med grannarna. Det har varit härliga dagar och barnen har varit ovanligt behagliga och dessutom gjort vissa framsteg. Men så till det jobbiga. Att leva i nuet. Min akilleshäl. Igår låg jag vaken långt efter midnatt med hjärtklappning och ville bara krypa ur mitt eget skinn. Ville låta kroppen ligga kvar och snusa på Adas huvud men låta hjärnan fly någon annanstans och helt byta kropp och liv. Sån sjuklig ångest över hösten. Att låta barnen få heltid på förskola, att skola in Ada. Att få vardagen att gå ihop, att prestera på jobbet. Jag förstår inte hur det ska gå till! Det gick ju med Henry men ett barn är ju svinlätt. Ett barn med funktionsvariation är också hyfsat lätt. Två barn jobbigare. Två barn med funktionsvariation är supersvårt. Vi måste planera. Komma upp med en första plan. Vem gör vad? Hur kan vi underlätta mornarna? Ska jag sminka mig på jobbet de dagar jag lämnar? Den som inte lämnar- har undviker vi att den inte väcker alla (omöjligt i dagsläget)? Vem lämnar vi först? Vem hämtar vi först? Det måste se likadant ut varje dag, annars fungerar det inte för Henry.

Vi måste strukturera. Planera. Prioritera. Jag är inne på att lägga ner kraven på lagad mat varje kväll. Det kanske duger med mackor? Vi får väl laga storkok till matlådor eller äta ute på lunchen? Det är nog en omöjlighet att få ihop mat till alla själv och en av oss kommer ju hela tiden att sluta sent. Och alltid köpa mat online och få hemkört. Det får bli räddningen. Jag vet ju att vi klarar det, vi har inget val men det hjälper liksom inte att tänka så när hjärnan går på högvarv. Och så ovissheten med jobbet på det. Det där jobbet som jag velat ha så länge och äntligen fått. Inte helt som jag ville men i stort sett. Vill inte underprestera, vill inte säga nej. Men så kommer det förändringar snart och ingen vet hur det blir då så det är nog bara att sitta lugnt i båten och hålla hårt i årorna om motorn lägger av. Jag har ju varit med förr.

Känns lagom positivt här just nu men jag lovar att jag i det stora hela ändå mår bra. Jag jobbar på att leva i nuet. Som att skrika exalterat och skratta högt när jag cyklar hela vägen ner från fjällets topp. Eller när hela familjen somnat och jag kör husbilen så jag får njuta av allt i lugn och ro. Lyssna på en sommarpratare eller andra poddar utan skrik eller avbrott och njuta av fantastisk natur (Värmland hörrni, vilken jävla pärla!). 

Jag ska skriva om barnens framsteg någon dag, jag lovar. Behövde bara få lätta mig lite.

Ibland bara brakar det

Jag tror att alla har fattat hur jobbiga de senaste åren har varit. Att försöka hålla uppe allt, få allt att flyta med barnen, hemmet, jobb osv. Det har varit förbannat intensivt och jag har inte orkat med. Så kom semestern. Ni vet. Tiden för återhämtning och njutning. Då brakade det samman. Jag gick in en totalt depp, ville bara åka till jobbet och slippa tänka, planera och fundera. Slippa nån som klänger på mig 24/7. Jag var/är sur och grinig hela tiden. Skäller och gnäller utan att kunna sätta fingret på vad som är fel mer än livet i sig. Jag kanske är blåst som inte förväntade mig att livet skulle förändras så fatalt med två barn. Att jag skulle vara så låst, jag var inte beredd helt enkelt. Det är ju sådär lagom kul för min familj att försöka leva med en ständigt sur och deppig människa när det viktigaste i vår familj är samarbete då inget funkar annars. 

Tror att jag ska ta den här semestern och fundera lite över framtiden, hur fan jag vill ha det och hur (om) det kan lösas. 

För att avsluta positivt så har vi nu testat att sova i husbil med barnen och det gick över förväntan! Ada är ju inte exemplarisk att ha med eftersom hon är som alla ettåringar: SKITJOBBIG! 😊

En knuff framåt

Ja ibland känns det som att det bara flyter på, sömnen är fortfarande ett aber men det är hanterbart numera. Däremot har Ada börjat gå mer och mer! Idag gick hon från vardagsrummet till köket helt utan stöd, fattar inte själv hur stort det är! Hon kan inte resa sig själv men när hon väl är uppe funkar det de få gångerna hon vill gå från oss. Känner hopp!

Och nu är det klart att hon får en extra resurs på förskolan i höst. Det känns både jobbigt och fantastiskt. Ett tecken på att vi inte överdrivit men också ett jobbigt slag i magen att det behövs. Men förstår ni hur bra vi har det? En extraresurs utan minsta tjat eller diskussioner?! Det känns snarare som att de kommer att skälla på oss för att hon inte behöver det sen men vem vet. Hon tar ju tid. Vi över sakta på att hon ska försöka äta lite själv men hennes koordination är ju rätt dålig även om den blir bättre och bättre. Allt för att hon ska få bra förutsättningar att klara sig i förskolevärlden.

Kom på mig själv att jag inte har googlat Adas skada på flera månader. Har inte hunnit eller orkat. Fast jag borde. För att kunna förklara för andra men även förstå lite själv. Idag frågade grannbarnen om Henry har en sjukdom och jag tappade fattningen lite innan jag förklarade att han har en skada som gör att han är annorlunda och inte kan prata t.ex. Sen kom jag inte på nåt mer sätt att förklara det på men barn är ju barn och de lekte vidare med Henry så att han skrek av skratt utan att lägga någon värdering i det. I deras ögon är han Henry, inte ett annorlunda barn, han är Henry och Henry är sådär. Väldigt kul att se honom genom deras ögon ibland och de är gudasnälla mot honom. Sådär snälla så att ögonen tåras varje gång.

Vi har flyttat ner!

Sen två veckor tillbaka sover vi alla på samma våningsplan! Hurra! Några återfall när Ada blev sjuk och skrek sig igenom nätterna igen men nu är vi tillbaka! Hon somnar i sin säng i vårt sovrum och kommer över till vår säng när hon vaknar. Henry somnar i sitt rum och så går en dit och lägger sig när han vaknar. Och så rullar vi på. Vi får dessutom sova bra eftersom Ada huxflux slutat äta på nätterna och Henry gärna sover till 06 numera. Eller ja, i morse till 04…. Vi är som två nya människor. I går ikväll sövde jag dessutom båda barnen själv, Henry i sin säng och Ada skumpandes i famnen. Då är man helt plötsligt glad att hon väger för lite. Sist jag sövde båda själv blev det katastrof så det känns som en revanch! 

Nåja, snart kollar vi på Charlie och Lola 03:30 igen. Lika bra att njuta medan det varar!

Skiträdd

Ibland känns det som att jag lajvar lycklig. Som att det bara är guld & gröna skogar. Som att vi inte behöver kämpa. Men oftast är jag lycklig, så in i helvete lycklig. Jag har släppt på så mycket ångest och prestationskrav att jag tillåter mig själv att bara vara. Att släppa taget, våga glömma, våga visa skiten, våga visa mig. Det gör enormt mycket för välmåendet. Men att vara lycklig kommer med en baksida, rädslan. Den där jobbiga jäveln som vägrar släppa ens hand och när man väl skalat bort fanskapet hänger han (ja allt jävligt här i världen är av manligt kön) i byxbenet. Inte inpå skinnet men på tok för nära för att det ska kännas bra. Är man lycklig kan det bli sämre, allt kan hotas och balansen rubbas. Vi har vind i seglet nu, vi får hjälp, vi får ekonomiskt stöd, vi får det vi behöver. Vi har åkt på så många smällar och blivit utsatta för så vidriga prövningar att det egentligen är konstigt att vi står upp. Men nu är vi lyckliga. I väntan på nästa smäll. Ligger och lyssnar på sovande barn och funderat över deras ovissa framtid. Den som lever får se, och under tiden kommer jag att vara en blandning av lycklig och skiträdd.