Kurstorsamtal

Jag hade även ett kuratorsamtal idag. Jag försökte beskriva det för en vän som att jag har en stor påse med bajs som jag lägger i kuratorns knä. Hela samtalet sitter jag med gråten i halsen men vågar inte bara släppa ut det. Vad nu det är. Sorg kanske. Sen är det väldigt speciellt att prata med en person som lyssnar på mig, bara mig, och tar in allt jag säger. Någon som alltid är på min sida oavsett och verkligen får mig att tänka. Jag måste bara släppa på spärren. Snart kanske.

Lite skör efter dagen kunde jag inte låta bli att grina lite när Henry som vanligtvis hatar kroppskontakt ville ligga nära vid nattningen. Jag fick till och med stryka honom över panna & kind. Mitt mantra ”det kommer att bli bra” börjar halta lite, jag är inte helt övertygad längre. Jag får bromsa och ta en dag i taget, leva här och nu, inte springa iväg. Att inte veta något om framtiden är vidrigt för en planeringsmänniska. 

Försäkringskassan

Idag hade vi sista steget i den trestegsraket som leder till eventuellt vårdnadsbidrag. Sista steget är intervju med utsänd person från Försäkringskassan och nu har vi gjort det och får vänta på beslut. Det är ganska jobbigt att sitta i sådana där situationer och vända ut & in på sitt liv, förklara hur vi har det. Det är en jobbig reality check. Men nu är det gjort och vi kan bocka av en sak till. Är så sjukt tacksam över hjälpen från Habiliteringen och Försäkringskassan att jag inte vet var jag ska börja. 

Bitter morsa

Igår var en ganska talande kväll för hur jobbigt vi kan ha det. Vi kan knappt söva barnen ensamma, det bara går inte! Ante åkte iväg på fest & jag skulle försöka rodda kvällen själv. Ada var trött som fan redan vid 18:30 men Henry var hur pigg som helst & sprang ut & in hela tiden. Jag kunde ju inte söva Ada när han var ute själv. Till slut tvingade jag in honom under protester & han fick lägga sig i sängen med paddan i hopp om att det skulle funka. En övertrött Ada somnade skrikandes efter 20 någon gång. 21:15 tog jag paddan från Henry eftersom han inte somnat än. Ada hade då vaknat två gånger för omsövning. Henry somnade sen inte förrän 22 (!!!) och vaknade 05:30. Vid 22 var jag tjutfärdig & helt slut efter att ha sprungit mellan barnen och inte ens borstat tänderna själv. I rädsla för att Henry skulle vakna låg jag vaken tills Ante kom hem. Så idag är ALLA helt slut & extremt trötta. 

Jag messade desperat Ante som var på fest och förstörde troligtvis hans kväll. Sån är jag, missunnsam & bra på att tycka synd om mig själv. Det är verkligen pissigt att ha två barn som inte kan sova själva men absolut inte kan sova i närheten av varandra. Det är en stor frustration att inte kunna helt avslappnat åka iväg en kväll och den andra fixar läggning enkelt. Hur hade jag gjort om Henry vaknat innan Ante kom hem? Jag hade ju inte kunnat lämna Ada för då vaknar hon och blir hysteriskt ledsen. Lägger jag dom ihop då med mig i stora sängen är de vakna ett bra tag + att Henry väcker alla när han vaknar. Nej idag har jag en känsla av hopplöshet & jag känner mig misslyckad. Misslyckad för att jag inte klarar sv mina egna barn själv en kväll & för att jag inte kan ge fan i att smsa Ante och förstöra hans kväll. 

Språkligt genombrott

Igår fick jag efter mycket tragglande Ada att överge sitt mantra ”papappapappapapapppappaappa” och istället uttala ett tydligt ”mamma”! Tårar av lycka! Minsta lilla framsteg och jag lättar flera kilo I ångesttyngd. Känslan av att det kommer att bli bra, det kommer att vara jobbigt och svårt men det kommer att bli bra. Ante var inne hos sjukgymnasten med henne I veckan och de fick stryka nästan alla övningar då hon redan kunde dom, sjukgymnasten var helt chockad över vad hon nu kan. Sist hen såg Ada var nog för ca två månader sen och det är ju faktiskt en helt annan unge. Nu vill hon helst inte krypa utan ska bara gå genom att man håller henne I händerna, hon blir totalt vansinnig om hon blir lämnad någonstans. Hon tar alla chanser hon får att resa sig mot människor och få dom att gå med henne eller ta upp henne I famnen. Jag tror att det kan ha att göra med att världen helt plötsligt blivit extremt stor för henne, från att bara ha legat på rygg I typ ett år till att kunna sitta, krypa och gå med stöd på bara 2-3 månader gör nog att hon vill ha lite trygghet I den stora världen så det är bara att stå ut. Henry har det ändå värst, helt plötsligt har det kommit någon som kan invadera hans lilla bubbla och förstöra väl uppbyggda lekar. Han har lagt rabarber på vardagsrumsbordet för en rund tågbana och det finns ingen bättre plats för Ada att resa sig mot och få vara nära brorsan. Henry stackarn blir skogstokig och Ada skrattar lyckligt mitt I hans missnöjessång! Sjukt svårt att veta hur vi ska hantera det. Hon måste ju få vara med men vi förstår ju honom också. Nåja. Han får lära sig den hårda vägen att den där jobbiga systern kommer att störa honom hela livet 🙂

Det ekar tomt

Jag önskar att jag hade orken att dokumentera allt som händer med barnen här, tyvärr snurrar det på lite för fort just nu och min energi är i botten. Det händer så mycket i utvecklingen, främst på Ada att jag bara känner för att bryta ihop av glädje. Att ställa in sig på att hon kanske inte skulle gå eller prata till att få hopp. Önskar att jag  kunde beskriva den känslan bättre. Sen slår det mig att framtiden är runt hörnet och små barn är ju små problem. Stora barn är stor problem. Barn med funktionsvariation har en brantare kurva om jag får gissa, det är en jobbig väg framför oss men återigen handlar allt om att försöka leva i nuet. Och vad är nuet? 

Tre sovrum

I helgen kommer barnens högt älskade moster ner och bor hos oss över påsk.  Genast började vi fundera på hur vi löser sovsituationen för vi har tre sovrum och nyttjar alla. Ada med förälder sover i gästrummet. Henry somnar i sitt rum för att sen komma över till den andra föräldern som sover i vårt sovrum. Lyxproblem! Den enklaste lösningen är nog ändå att Henry får somna i sin säng, sen lyfter vi över honom när vi ska sova så får Hanna hans rum, allt för att inte rucka på rutinerna. Sjukt smart lösning ändå! Det är synd att Ada skriker så förbannat på nätterna så att hon måste isoleras i gästrummet, den där husbilssemestern börjar kännas svårare och svårare att genomföra eftersom det blir en rätt jobbig semester om ingen sover. 

Det ska bli så mysigt att ha Hanna här igen i flera dagar och nätter. Henry som sällan gillar människor älskar sin moster enormt mycket. De har alltid klickat och han har henne lindad runt sitt lillfinger. Sist hon var här kröp han upp i hennes famn i soffan och somnade på kvällen, han ville absolut inte gå och lägga sig när hon var här men till slut tog tröttheten över så då var mosters famn perfekt att somna i. Så nu ska vi göra upp planer för påskhelgen så vi maxar hänget, för Henry är inte den enda som gillar Hanna i den här familjen!

Utmana vanan

Ikväll är det tredje kvällen vi sövt Henry i hans säng i hans rum. Under lång tid har han somnat i vår säng och sovit där hela natten men nu sover han såpass bra att det kändes rimligt att testa egen säng igen. Lite knorrande men det har gått över förväntan. Han har ju svårt att bryta vanor och somna på ett ”nytt” ställe i så nära anslutning till det vanliga blir en stor krock i huvudet. Sen sover han där till 02-03 när han hämtas över till vår säng av den som sover där. Oftast somnar han om direkt men det har varit lite halvkrångligt. Men det känns ändå värt det, om vi någon gång ska kunna sova ihop (jag & Ante) så ligger det närmre till hands att Henry sover själv än Ada just nu. 

Själv har jag skaffat en app för att kartlägga min sömn eftersom jag sover som en kratta men jag litar inte riktigt på den. Den visade att jag sov djupsömn mellan 02-04 trots att det var då jag gick och hämtade Henry och var vaken med honom en bra stund. Så nja. Jag får nöja mig med att bara konstatera att jag är förbannat trött.