Ny bilstol

Vi har ju inte kunnat byta till bilstol för Ada utan fått kånka på babyskyddet långt över året. Nu har hon ju lärt sig sitta stadigt och precis passerat 9kg så när lönen trillade in idag så blev det ett köp. Eftersom Henrys första stol passar perfekt till ett mindre barn och sämre till ett större barn så får Henry en ny och Ada ärva hans gamla. Hur vi gör i höst när vi måste ha två stolar i varje bil får vi se, jag vill att de åker bakåtvänt så länge som möjligt och Henry har inget emot det så vi får nog investera i några sådana stolar till. Så nu ska vi städa ur bilarna från vinterns slask och sand så att vi kan sätta in fräscha stolar i fräscha bilar. 

Sen passade jag på att köpa nytt kantskydd till studsmattan så att vi kan ta fram den, det är Henrys bästa kompis. Herrejävlar vad många timmar han hoppat i den och den har gett fantastisk balans & kroppskontroll. 

Läkarbesök

Idag hade vi läkarbesök med båda barnen. Som jag tidigare sagt så har vi fått Adas läkare till Henry och det känns så jäkla skönt. Nu kunde hen kolla på båda samtidigt och göra en bedömning till försäkringskassan. Hen var även väldigt nöjd med Adas utveckling på de senaste två månaderna och blev glatt överraskad över att hon numera kan dra sig upp i stående position själv. Från att bara ligga på rygg och inte ta sig någonstans till att kunna stå med stöd på mindre än två månader, det är riktigt skönt med tanke på hur det kunde ha varit. Jag känner hopp om att hon faktiskt ska kunna gå nu. Jag surfar inte längre efter enplansvillor och tomter att bygga på. 

Henry var Henry och inte helt medgörlig på en undersökning men läkaren tyckte att han såg bra ut viktmässigt och hade färg på kinderna vilken innebär att han har bra blodvärden. Men lyssna på hjärta och annat larv, där gick gränsen! Läkaren tyckte att kosten fick anses okej och berättade om ett annat barn med autism hen haft i sin vård och det barnet åt bara chips. Alltså BARA chips. Och bara en och samma sorts chips. Så fyra rätter kanske inte är så illa ändå! 

Och på tal om mat så blev det givetvis lunch på McDonalds efter. Henry älskar det stället och går runt helt salig och nöjd i väntan på maten. Andra matställen funkar sällan men gyllene måsen har han ett speciellt band till. Idag testade han dessutom nästan burgaren! I vanliga fall äter han bara pommen men idag åt han även brödet på burgaren, förvisso ovanifrån så han fick inte i sig nåt annat än bröd, inte ens ketchup, men ÄNDÅ! Ada fick en barnmatsburk och lite pomme men mest tid ägnade hon åt att försöka peta på en något motvillig storebror. Inte varje dag han sitter så nära så hon passade på.

Tröttheten

Ikväll är jag trött, så sjukt trött. Klockan är inte ens 20 och jag går och lägger mig. Känns inte som att jag hinner med något och då är ändå Ante föräldraledig, hur tusan ska det bli när han börjar jobba? Å andra sidan är det ingen hemma som stökar ner då men tvätt, handling och matlagning måste funka ändå. Har så många måsten och borden men när jag sätter mig i soffan glöms allt bort eller bara orkas inte med. 

Men allt är inte jobbigt eller tröttsamt. Ante var inne på habiliteringen och sjukgymnasten med Ada och hen tyckte att hon utvecklas bra. Hen hade bara läst journalen och trodde att det var dags att skriva ut en gåstol till henne men det har verkligen hänt mycket sen senaste inskrivningen. Just nu klättrar hon på oss 24/7 och vill resa sig mot oss hela tiden. Så garvar hon högt när hon lyckas. Ett riktigt jävla lyckopiller! Sen är hon inbokad på simning på Vrinnevi, får se om vi pallar mer resor men jag antar att det vore bra för hennes kropp. Det kanske får bli Antes grej och jag får gå tidigare eller jobba hemma med Henry nån timme, det funkar inte att vara ledig mer, inte så länge en av oss är föräldraledig. 

Trötta familjen 

Det blev inget med att dra ner på Theralen. Senaste två nätterna har hon sovit katastrofdåligt så vi har inte vågat/orkat. Nu har vi ju dessutom flyttat ner så att vi sover vägg i vägg med varandra så hon väcker ju såklart Henry. Jag hoppas att det är dom nya tänderna som spökar, måste sätta hopp till något som faktiskt går över. Sen har hon ju tagit ett riktigt utvecklingssprång så då brukar det ju blir lite kaos om nätterna har jag hört. Henry krånglade ju 98 av 100 nätter så vi fattar inte riktigt hur det funkar. 

I helgen har jag fått vakna innan 05 båda dagarna så nu stupar jag i säng. 

Insikt

Idag var första kurstillfället i tecken som stöd. Ante höll på att krypa ur skinnet när de pratade om att vi skulle jobba två och två och dessutom sjunga på slutet. Jag skrattade rått inombords då jag vet hur obekväm han blir i dessa situationer men han kunde släppa loss och sjunga/teckna Lilla Snigel med oss andra. En otroligt bra kurs där vi får basorden och nu gäller det bara att öva hemma för att komma ihåg allt. I Henrys fall kanske vi inte kan praktisera det så mycket iom att han helt saknar intresse för vad vi håller på med. Ada är mycket lättare att få kontakt med då det är hennes absolut största intresse – att få uppmärksamhet och ögonkontakt. 

När vi åkte därifrån med huvudena fulla så insåg jag en sak. Vi kommer att klara det här. Eller det visste jag redan. Men jag jag insåg att vi kommer att klara OSS. Det finns ingen annan jag vill spendera tid med. Ante är min bästa vän och nästan allt blir roligare med honom. Jag vill inte ha översvallande romantik och passion, jag vill ha en person som respekterar mig och som envist står vid min sida även när jag försöker knuffa bort. Och det har jag. Jag har en bästa vän som är otroligt trygg i sig själv och fattar vad det innebär att vara en förälder. På riktigt.