Hoppet

Vi börjar på riktigt våga tro att Ada kommer att kunna gå nu. Hon blir stabilare för varje dag och orkar mer och mer. Slår sig mer och mer också men jag tror att de små liven måste utmanas för att komma framåt. Det är en stor tyngd jag bär på, rädslan att hon inte kommer att gå. Helt sjukt egentligen, är det på riktigt det värsta som kan hända just nu? Hon kan ju rent tekniskt sett vara väldigt efter mentalt men gången är liksom ett så visuellt steg i utvecklingen. Kanske är därför jag lägger på mycket vikt vid det. 

Jag har även pratat med en sjuksköterska om Henrys något ensidiga kost och vi kom fram till att det är lugnt. Han får i sig runt 10 olika livsmedel och det räcker så länge han har färg i ansiktet och orkar röra på sig. Jag fick förklarat för mig att barn inte måste äta si eller så, det är mest föräldrarna som överdriver broccolins förträffliga egenskaper. Barn kan leva på ytterst få näringsämnen men ändå må prima och det känns ju betryggande nu när han börjar välja bort ännu fler maträtter… 

Annonser

3 thoughts on “Hoppet”

      1. Det som jag tycker är tråkigaste eller vad man ska säga m A är just att allt det motoriska fungerar.Och jag skulle döda för att kunna prata och kommunicera med honom framför om han satt i rullstol.Fast om det hade varit så hade jag förmodligen velat tvärtom.🙈

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s