Det ekar tomt

Jag önskar att jag hade orken att dokumentera allt som händer med barnen här, tyvärr snurrar det på lite för fort just nu och min energi är i botten. Det händer så mycket i utvecklingen, främst på Ada att jag bara känner för att bryta ihop av glädje. Att ställa in sig på att hon kanske inte skulle gå eller prata till att få hopp. Önskar att jag  kunde beskriva den känslan bättre. Sen slår det mig att framtiden är runt hörnet och små barn är ju små problem. Stora barn är stor problem. Barn med funktionsvariation har en brantare kurva om jag får gissa, det är en jobbig väg framför oss men återigen handlar allt om att försöka leva i nuet. Och vad är nuet? 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s