Den stora utmaningen

En av våra största utmaningar kommer vara att tackla barnens otroliga olikheter. Båda kommer att ha stora svårigheter men troligtvis på helt olika sätt. En introvert och en extrovert. Eller så slår Ada om och blir introvert hon med. En som tycker att människor är tämligen ointressanta/jobbiga och en som tycker att människor är det bästa som finns. En som tycker att det där med syskon är rätt onödigt och en som inte vill annat än att sitta ihop med sin bror. Helst i knät. Helst dra lite i håret. Helst smeka/slå honom. Och han vill vara så långt bort som det går.

Vem har rätt att bestämma? Vart ska vi dra gränsen? Henrys integritet har alltid stått högst upp på listan men nu har han en syster som inte kommer att försvinna och som dessutom blir snabbare och snabbare. Kommer hon att så sakteliga ge upp kontaktförsök? Kommer det att skada hennes relationer till andra barn? Hon måste ju få försöka ta kontakt med sin bror och skapa en relation, det ansvaret blir på henne och då måste hon ju få chansen. Eller är jag ute och cyklar? Det är så sjukt jävla svårt att vikta varje situation. Vems känslor är viktigast i det här enskilda fallet? Å andra sidan bråkar de aldrig eller slåss (vilket vi absolut inte tolererat). Det är bara missnöjesvrål som skulle kunna användas som ett larm på ett boende för hörselskadade. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s