Jag har upplevt psykbryt

I 10 månader ”sov” jag med Ada varje natt. Sov betyder grät nätterna igenom eftersom hon aldrig sov mer än 2-3 timmar i sträck som max och sen var vaken i minst 2 timmar. Ibland sov hon bara 20 minuter för att börja ett 2 timmars vakenpass igen. Det var alltid totalt meningslöst att försöka somna själv vissa nätter. Jag skrek, grät och slog sönder saker. Ville slå henne men hade spärren. Mitt i detta totala vansinne till liv hade Henry en galen period när han var helt vansinnig från det att jag hämtade på förskolan och minst två timmar efter det. En kombination av att sluta sova på dagen och nåt utvecklingssprång eller nåt. Minns en dag när han och jag satt på köksgolvet och Ada låg brevid. Alla skrek och grät hysteriskt. Jag hade skrikit åt Henry och tagit hårt i honom för att han i vanlig ordning väckt Ada som precis somnat med sina missnöjesvrål. Jag bara orkade inte så vi alla fick gråta ut en timme. Hungriga och utmattade tog vi sen lunch och gick vidare med livet. Mot samma procedur dagen där på. Men då kanske jag hade ork. Kanske hade jag fått sova 5 timmar på natten och hade tålamod med allt skit som pågick, brytet på köksgolvet kom inte igen. 

Att jag överlevde den här perioden är ett jävla mirakel. Att jag har Ante och familj kvar är också ett jävla mirakel för jag har inte varit trevlig att vara med. Men jag har heller inte dåligt samvete för ingen fattade fullt ut vad jag gick igenom, inte ens Ante som fick höra allt kunde nog riktigt fatta. Jag kände mig så förbannad jävla ensam i min frustration. Hur ska jag kunna ha dåligt samvete över saker jag sagt och gjort när livet var så jävligt? Och vad kunde andra ha gjort? Inte mycket annat än att lyssna och förstå. Och hålla sig ur vägen. Minsta stick och jag förlorade all luft, som en hårt uppblåst ballong. 

Ni har det ju vänt. Jag är fortfarande skör och har svåra ärr. Jag sörjer en förlorad bebistid, att jag aldrig fick njuta av min bebis. Jag skulle ta igen allt det jag inte fick med Henry och så blev det flera resor värre. Och det är ingens fel. En liten bebis med en ovanlig hjärnskada som ingen visste om kan inte lastas. Hon har aldrig gjort något fel, inte Henry heller. 

Annonser

3 thoughts on “Jag har upplevt psykbryt”

  1. ❤ det där med sörja förlorad bebis tid. Jag känner så igen mig. Senast i förra veckan sa min kollega ”du vet den där första tiden när man är i den där kärleksbubblan och inte kan ta ögonen från sin bebis,man njuter och bara är?” Det kändes som ett knytnävsslag i magen och jag gick in på toaletten och grät lite. Ja ..så här i efterhand var det ”bara” några månader men det var DE månaderna som ska vara de finaste ju. De månaderna jag helst bara ville försvinna och allt var hemskt. Att du står upp är för mig helt.. overkligt och mäktigt. Jag är inte alls i er situation så försöker liksom inte jämföra utan mer ”jag vet till viss del hur det känns” och ger en kram så här i efterhand.
    Kram 😘

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s