En knuff framåt

Ja ibland känns det som att det bara flyter på, sömnen är fortfarande ett aber men det är hanterbart numera. Däremot har Ada börjat gå mer och mer! Idag gick hon från vardagsrummet till köket helt utan stöd, fattar inte själv hur stort det är! Hon kan inte resa sig själv men när hon väl är uppe funkar det de få gångerna hon vill gå från oss. Känner hopp!

Och nu är det klart att hon får en extra resurs på förskolan i höst. Det känns både jobbigt och fantastiskt. Ett tecken på att vi inte överdrivit men också ett jobbigt slag i magen att det behövs. Men förstår ni hur bra vi har det? En extraresurs utan minsta tjat eller diskussioner?! Det känns snarare som att de kommer att skälla på oss för att hon inte behöver det sen men vem vet. Hon tar ju tid. Vi över sakta på att hon ska försöka äta lite själv men hennes koordination är ju rätt dålig även om den blir bättre och bättre. Allt för att hon ska få bra förutsättningar att klara sig i förskolevärlden.

Kom på mig själv att jag inte har googlat Adas skada på flera månader. Har inte hunnit eller orkat. Fast jag borde. För att kunna förklara för andra men även förstå lite själv. Idag frågade grannbarnen om Henry har en sjukdom och jag tappade fattningen lite innan jag förklarade att han har en skada som gör att han är annorlunda och inte kan prata t.ex. Sen kom jag inte på nåt mer sätt att förklara det på men barn är ju barn och de lekte vidare med Henry så att han skrek av skratt utan att lägga någon värdering i det. I deras ögon är han Henry, inte ett annorlunda barn, han är Henry och Henry är sådär. Väldigt kul att se honom genom deras ögon ibland och de är gudasnälla mot honom. Sådär snälla så att ögonen tåras varje gång.