Semester och ångest

Gissar att de flesta som läser här följer mig på insta så ni vet att vi är i Idre på semester med grannarna. Det har varit härliga dagar och barnen har varit ovanligt behagliga och dessutom gjort vissa framsteg. Men så till det jobbiga. Att leva i nuet. Min akilleshäl. Igår låg jag vaken långt efter midnatt med hjärtklappning och ville bara krypa ur mitt eget skinn. Ville låta kroppen ligga kvar och snusa på Adas huvud men låta hjärnan fly någon annanstans och helt byta kropp och liv. Sån sjuklig ångest över hösten. Att låta barnen få heltid på förskola, att skola in Ada. Att få vardagen att gå ihop, att prestera på jobbet. Jag förstår inte hur det ska gå till! Det gick ju med Henry men ett barn är ju svinlätt. Ett barn med funktionsvariation är också hyfsat lätt. Två barn jobbigare. Två barn med funktionsvariation är supersvårt. Vi måste planera. Komma upp med en första plan. Vem gör vad? Hur kan vi underlätta mornarna? Ska jag sminka mig på jobbet de dagar jag lämnar? Den som inte lämnar- har undviker vi att den inte väcker alla (omöjligt i dagsläget)? Vem lämnar vi först? Vem hämtar vi först? Det måste se likadant ut varje dag, annars fungerar det inte för Henry.

Vi måste strukturera. Planera. Prioritera. Jag är inne på att lägga ner kraven på lagad mat varje kväll. Det kanske duger med mackor? Vi får väl laga storkok till matlådor eller äta ute på lunchen? Det är nog en omöjlighet att få ihop mat till alla själv och en av oss kommer ju hela tiden att sluta sent. Och alltid köpa mat online och få hemkört. Det får bli räddningen. Jag vet ju att vi klarar det, vi har inget val men det hjälper liksom inte att tänka så när hjärnan går på högvarv. Och så ovissheten med jobbet på det. Det där jobbet som jag velat ha så länge och äntligen fått. Inte helt som jag ville men i stort sett. Vill inte underprestera, vill inte säga nej. Men så kommer det förändringar snart och ingen vet hur det blir då så det är nog bara att sitta lugnt i båten och hålla hårt i årorna om motorn lägger av. Jag har ju varit med förr.

Känns lagom positivt här just nu men jag lovar att jag i det stora hela ändå mår bra. Jag jobbar på att leva i nuet. Som att skrika exalterat och skratta högt när jag cyklar hela vägen ner från fjällets topp. Eller när hela familjen somnat och jag kör husbilen så jag får njuta av allt i lugn och ro. Lyssna på en sommarpratare eller andra poddar utan skrik eller avbrott och njuta av fantastisk natur (Värmland hörrni, vilken jävla pärla!). 

Jag ska skriva om barnens framsteg någon dag, jag lovar. Behövde bara få lätta mig lite.

Annonser

6 thoughts on “Semester och ångest”

  1. Vill inte på något sätt försöka ta bort hur du känner,kan inte sätta mig in i hur det är att ha 2 barn med olika svårigheter.Men jag tror ni kommer hitta sätt som funkar för er till slut.Se som i Norge tex där käkar barnen ”matpaket” om dagarna på FS och skolan alltså typ mackor och det har väl blivit folk av dom 😄 så det vore igentligen inget konstigt om ni valde nått lättare om eftermiddagarna när de får lagad mat på FS.Vi har valt att lämna Axel först,mest för att Astrid var så ledsen i början och för att Axel är ”van” med sin väg och hämtar oftast Astrid först om det inte är så att dom är ute och dessutom på samma gård.Och det har funkat bra,men efter semestern kommer det komma några dagar i början då lämnadet av Axel kommer vara gråtfyllda(ute ur rutinen för länge ☺️)

    Gilla

  2. Att ha 2 mot 1 att lämna är en tuff rutin att få till. Mina barn har inte samma behov som dina .Men har ändå behövt tydliga och samma rutiner för annars fallerar det.Man får allt att funka och dina tankar om mat osv verkar jättebra! Ni kommer komma in i en rutin som funkar för er. Jag väljer att själv gå upp svintidigt om mornarna för jag behöver den där lilla lugna stunden innan dagen börjar. Många kramar

    Gilla

  3. Känner igen mig, inte i dina problem. mina framstår som rena semestern… Då mina mest består av hjärnspöken jag själv hittat på. Men svårigheterna med att leva i nuet. Vara här idag, inte igår eller i morgon eller om en vecka… Knepigt!

    Gilla

    1. Nej, problemet med handikappade barn är att ingen kan säga hur framtiden kommer att bli och jag vill veta och planera! Å andra sidan vet väl inga föräldrar vad som kommer att bli av deras barn…

      Gilla

      1. Nej det sista du säger är ju sant. Men dom föräldrarna inklusive mig själv,behöver ju heller inte oroa sig. Alltså, klart jag oroar mig för en massa saker rörande barnen. Men det är ju saker som inte hänt, men kan hända. Du har ju faktiskt rätt till riktig oro. Men tror du har rätt. Då är det ännu viktigare försöka vara i nuet. Svårt,ja självklart men viktigt.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s