Framstegen

Sommaren är ju en period för återhämtning osv och det gäller väl även oss till viss del även om det är extremt påfrestande att ha barnen 24/7 med planering och mat. Vi har ju testat på campinglivet och det funkade bra förutom att barnen inte somnade förrän efter 22 och vi knappt kunde borsta tänderna men vad gör det?

Henry har blivit lite mer social och faktiskt börjat hälsa på vår granne Madde och le mot henne. Han har även initierat lek med deras yngsta son vilket är fantastiskt att se. Vi tror att han säger hej och vinkar men det är lite osäkert. Han har blivit ännu kinkigare med mat och vi måste söka specialkost på förskolan. Semester är ju svårt med Henry eftersom inget är strukturerat och dagarna ser inte likadana ut. Han är sällan speciellt anpassningsbar och vi måste alltid planera noga hur vi lägger upp saker och ting. Det bästa för honom var ändå att bo med grannarna i samma stuga i fjällen, han älskade det och var inte alls speciellt arg och gnällig! En jobbig grej är dock att han börjat blöda näsblod och det är FLODER. Och så vägrar han att bada i badkaret eller duscha efter att jag tvättade håret på honom sist. Så han är rätt skitig. Annars är han ju mästare på att sköta sig själv och bara hänga runt när vi är hemma. Han har klarat av när vi haft stora middagar här hemma och till och med suttit med vid bordet, det är rätt stort! Full tid på förskolan blir en utmaning för honom men jag tror att han behöver det för att utvecklas.

Ada har lärt sig rörelserna till flera sånger (tack youtube!) och även lärt sig att peka. Vi har liksom inte suttit och tragglat med henne som andra föräldrar gör och som vi försökte med Henry. Vi har blivit så vana vid att inte så respons att vi inte ens tänkt tanken på att ens försöka med henne men hon förstår nog mer än vi trott. Hon har även börjat kunna hantera lite bitar i maten och äta en del av vår mat. Det går i perioder, ibland äter hon superbra och ibland spottas samma mat ut och hon sätter allt i halsen. Fattar inte alls vad som avgör. Så för min del har jag fått äta pulvermos och korv när vi varit iväg eftersom hon kunnat äta det, är rätt trött på delikatessen! Annars är hon skitjobbig. Förlåt men så är det. Det börjar lätta men hon kräver oss hela tiden, både dag som natt. En av oss måste vara med henne hela tiden och helst hålla henne i handen och följa henne vilket inte funkar jämt. Hon blir helt skogstokig när vi inte kan hålla i henne eller inte kan fokusera på henne. Och jädrar vad hon skriker och tjuter för allt! Blir tokig på riktigt. Jag förstår ju såklart varför hon är så, hon ser ju illa och slår sig ofta men ibland blir det bara för mycket för psyket att lyssna på. Därav blir förskolan en räddning för oss även om det är lika delar dåligt samvete. Men samtidigt är hon min idol, hon är så ball och go. Trots att hon slår sig örti tusen gånger om dagen så ger hon inte upp utan kämpar vidare för att ta sig framåt. Och det lilla leendet och ljuden hon gör får en alltid glad!

Förresten ska Henry till tandläkaren i september. Jag har redan ångest.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s