Förskolan är en fantastisk plats

Jag tänker inte ursäkta frånvaron, det har helt enkelt rullat på lite för fort med att båda ska jobba heltid och barnen gå fullt på förskolan. Jag har haft enorm ångest över förskolestarten, inte för barnen skull utan mer hur logistiken kring allt skulle fungera. Och det har fungerat långt över förväntan! Vi har gjort allt för att underlätta vardagen som att handla mat online och få hemkört och även städning varannan vecka. Vi får ju bidrag för barnen och känner att vi kan lägga dom pengarna på att hjälpa oss. 

Det funkar så att Ante oftast lämnar strax efter 7 och jag hämtar 15. Barnen äter alltså frukost, lunch och mellis på förskolan och jag upplever att båda äter superbra och trivs med situationen. Henry får numer specialkost (tre olika rätter) till lunch men får nöja sig med det som serveras till frukost och mellis. Förstår ni hur sjukt lyxigt det är att kunna få specialkost för att barnet äter selektivt och ändå inte har en diagnos på pappret än? På en dag löste sig allt och inte behövdes det skrivas på miljoner papper. Vi måste komma ihåg att köpa julklapp åt förskolekocken i år.

Båda barnen har dessutom fått en extraresurs var till gruppen. Alltså en person som är till för hela gruppen men som skapar mer tid åt att hänga med Henry och Ada. Sen har Ada fått hjälm att ha på förskolan nu, en mjukishjälm för att skydda huvudet. Det gjorde lite ont att förskolan ville ha det, inte för att jag tycker de har fel, utan för att det pekar ut att vi har annorlunda barn. Ada trivs superbra men har ett sjujäkla humör (något vi märker hemma med). Det är som att det inte finns ett mellanläge, hon är antingen superglad eller svinförbannad. Antar att det har med hjärnskadan att göra, eller så är det hennes personlighet bara! Men hon äter som en häst och sover i timtal så jag tar det som att hon älskar stället. 

Henry har börjat rymma på förskolan, inte utomhus men inomhus tar han sig friheter och försvinner dit han vill. Så nu har våra barn bekostat nya lås till alla innerdörrar 😊 

Känslomässigt är jag ganska stabil nu. Jag har mycket att styra med på jobbet så jag har inte lika mycket tid att ha ångest. Vardagen rullar på och tiden liksom bara försvinner. Dagarna har ett schema som vi följer och det finns få luckor för improvisation. Barnen sover okej (inte bra men okej) så vi har liksom näsan ovanför vattenytan. Jag har ingen ny tid hos kuratorn men det känns faktiskt riktigt bra, jag känner mig fokuserad på att ta oss framåt och få ihop livet så bra vi kan. Jag har till viss del accepterat att vi inte fungerar som alla andra och måste anpassa oss efter det. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s